Gustav IV Adolfs proklamation til det norske folk i 1814

Fra Wikikilden
Hopp til navigering Hopp til søk

Som bekendt førte de svenske konger af det holstejnske hus, ligesom kejserne af Rusland den dag idag, den gamle titel: „arving til Norge“. Gustav III havde desuden for sin søn, Gustav IV Adolf, hvis moder var den dansk-norske prinsesse, Sofie Magdalene, gjort påstand på arveret også gennem hende, hvorfor sønnen antog titel af „arving til Danmark og Norge“. Skæbnen vilde, at der ikke skulde blive adgang for Gustav Adolf til at fremsætte sine prætensioner før i 1814, fem år efter hans afsættelse. Kort efter et han hevde modtaget underretning om Kielerfreden og Kristian Frederiks foretagender i Norge, besluttede han at gøre sin titel gældende og få sin formentlige dobbelte arveret til den norske krone anerkendt. Han udstedte i den anledning en proklamation til det norske folk; men denne nåede ikke frem. I stedet for at komme til Ejdsvold, faldt den i Karl Johans hænder, hvorved den forblev ubekendt indtil i 1821, da kongen selv sendte en afskrift til Norge, som blev forevist flere af storthingets mere indflydelsesrige medlemmer. Dette historiske kuriosum lyder således:

Norrmänner! Om I, ett af Nordens äldste folkeslag, uphöjen Eder stämma, såsom ett urgammalt, sjelfständigt folk, och förkunnen andra nationer Edert oföränderliga beslut at försvara denna Eder sjelfständighet, då tillkommer det mig, såsom son af den odödliga konung Gustaf den Tredie och Dess gemål, drottning Sofie Magdalena, Gustaf Adolph, för detta Sveriges, Göthes och Vendes konung, arfvinge till Danmark och Norrige, hertig til Schleswig, Holstein, Stormarn och Ditmarschen, grefve til Oldenburg och Delmenhorst, at yrka och påstå den arfsrätt, mig tilkommer, såsom laglig arfvinge till det Norrske riket! Det tillhör mig ej såsom enskildt men vädja emellan regenter och folkeslag, samt än mindra dömma om den kraft och verkan, som freden och förbund kunna medföra, och om deres inflytelse på det Norrske rikets framtida tilstånd! Men jag skulle tro mig vara ovärdig namnet af konge son, om jag kunde förgäta, hvad jag är skyldig mig sjelf och det Norrske folket! I detta vigtige ögonblick, då det Norrske folket vill grunde sin sjelfständighet på lag och rätt, så kan jeg ej tvifla, att min laglige rätt erkännes till den Norrske thronen.

Prins Christian Frederik af Dannemark må yrka samma rätt, som jag: så är han dock kungen af Dannemarks undersåte. Han är mer; ty han är och har varit en af Dess högste befelhafvare i Norrige! Jag er nu fri från sådane förbindelser och tror mig således vara värdig att stå såsom drott för ett fritt och sjelfständigt folk, då jag reden har den nåden at få räkna mig bland antalet af Herrans smorde, och jag i denne egenskap varit den förste medborgare af ett fritt och sjelfständigt folk, hvars rättigheter jag försvarat, så sandt Gud mig hjelpe till lif och själ!

Hvilket Vi allt underteckne och bekräfte med Vår egen hand och konglige insegel den femte April, året efter vår herres och frälsares, Jesu Christi børd, det ett tusinde åtta hundrede och fjortonde!

Gustaf Adolph.
(L. S.)


Denne teksten er offentlig eiendom fordi forfatteren døde for over 70 år siden.