Side:Segner fraa Bygdom I.djvu/43

Fra Wikikilden
Denne siden er ikke korrekturlest
XXXIX

skoen paa, o um Kvelden, ner dei ha løyst dei taa se, hengje dei dei upp ikringo Peisen, so dei sko vera turre te um Mørgo’en ette. Men e de no mange Huskokara i Fulgie, kann de lett bli misstake ell ogso suvsa burt eingon Skokluten. De e daa, noko te Spark um Mørgo’en i Graalysingenn, ner alle sko ha Greie paa Kluto si. Difør e de eit gjengs Ord: „anti e de Tjuva i i Huse ell Tjuva i Fulgje; e ha mista den fjurtande Skokluten min, segje Vangsgjeldingen.“ Ei Gaang um Veten kom de ein Sildekræmar rekandis igjeno Skrautvølsbygde o vart liggjandis paa Bergi. Han Knut log daa aat dessa Skono, dei voro blaute som noko Lefso. Um Morgo’en hakka han Skodn, kokte dei, laga dei te te Pulse o ga Sildekræmare dei te Bisk. Daa Vangsgjeldjngen vilde te reise, fekk han slekt Leit ette Skono si, at han førfor i kor Ron. Teslutte sa han: „E meina e ha ete upp Skodn mi e.“ – „Ja,“ sa han Knut, „e vilde traktere de me Pulse te Bisk, o so syntist e Skodn di maatte vera meisterle te di, derme laga e dei te.“ – Vangsgjeldingen vart alti ’ki vi’ar bli taa dessa; men han Knut va so snodig, at de ’ki gikk an bli skjele sint paa han heldan. Han gjorde hono no ogso gødt før de si’a.

Han Knut vart ein gamall Mann; men sidst paa fekk han Hoste o Kvæve o vart klen te o gaa. Ein Dag vilde han inni Stogo te noko Kjeringa, som seto hekla Harp[1]. Dei leidde han daa derinn o leto han seta se paa ein Stol hjaa dessa Kjeringo. Daa han hadde sete ei Stund o veimt o spøkt me dei, ba han ei

  1. Hamp.