SMÅSTYKKER.
Som bekant, har man ej längre kvar Sturla Thordsöns originalmanuskript till Håkon Håkonsöns saga[1], utan får man hålla sig till de olika, från varandra mer eller mindre avvikande läsningar derav, som återfinnas i olika sagosamlingar. Av dessa senare angives »Codex Frisianus« utmärka sig genom att vara skriven med stor flit, med särdeles ren stil, för det mesta felfri ehuru foll av förkortningar samt på många ställen kortare än de övrige, dock mera i uttryck än i innebörd[2]. Eirspennill säges vara viilyftigare än den föregående men kortare än Flatöboken samt sluta med kung Håkons 42. regeringsår[3]. Stockholmscodexen (Perg. fol. no. 8) förklaras förskriva sig helt från 1300-talet intill blad 69, rad 3, varefter det felande slutet av Håkon Håkonsöns saga tillskrivits först vid slutet av 1400-talet, möjligen senare[4]. Vi hava slutligen Flateyjarbók[5] samt Skaaltholtsboken[6], vilka ansetts[7] oftast med varandra överensstämma. Munch har i sin Det norske Folks Historie (III, pag. 436, IV. I, pag. 80) förklarat dessa två sistnämnda hava de bästa läsarterna. Och då slutligen det uppgives, att ortografien i Skaalholtsboken »er meget
- ↑ Om denna se: Finnur Jönsson, Den oldnorske og oldislandske Literaturhistorie, 2. pag. 740. Utgivarne av Flateyjarbóks tryckta edition hava ansett, att redan under Sturlas livstid funnits varierande upplagor av sagan.
- ↑ Noregs Konunga Sögur, Tom. V. Havniæ 1818, Inledning p. XIV.
- ↑ Anf. st. i note 2; finnes numera utgiven av Finnur Jónsson [Kristiania 1916].
- ↑ Se om denna: Gödels Katalog.
- ↑ Förvaras i K. Biblioteket i Köpenhamn. På tryck utgiven.
- ↑ Cod. A. M. 81 a Fol. [yngsta Skålholtsbók] är nu under utgivning genom förste bibliotekarie A. Kjær, som benäget meddelat mig de ordalydelser i denna, som jag här nedan citerar.
- ↑ Fornmannasögur, Kphmn. 1835, X.
