datt neð på Bord(l)e’ fram före Konga og Skrotten valt over Knei hass. Da vardt en Å. sett i Jönn og Kongen dömde ’n (a’?) til å döy. Skjalg Erlingson frå Sole bað Konga för Livi hass. Da svara’ Kongen dæ: „Er inte dæ ei Daue-Sak, S., å’ bryte Påskefreðen (også – frea, Hunkjön) og den andre å’ dræpa ein Mann i Kongens Herberge (Hus) og den trea å bruke Fötenn’ mine te’ Höggestabbe?“ S. skunde seg hematt’ åt Far sine, og Erling for mæ stor Mannemart og kringsette Kongen, da han gik ’tur (ut ur) Kerkjen, og han vilde tukte (tvinge) Kongen te’ å spara ’en Å. Men Olav sto som en réal Konge i Fara. Da ba’ Biskop Sigurd så vakkert for Livi bass Å.; og Kongen spara’ Live hass; men dömde hanom til å’ ta’ ve’ Tenesta hass Tore Sæl, å’ vara Årmann. Å. vardt gla’ over detta, og han fekk Heemlov som snöggaste; men han slo’ seg harð(l) att’ og vilde inte kommå i Tenesta. Dermæ lét Kongen ’en miste Live’. Men detta kunde inte Hövdinga finne var rett, at Ein ’ta’ Skyldfolki doms skulde li’ Straff för Ugjerninga sine, dom vardt enda meir hatuge på Konga og önskte å kunne komme til å hemne seg på a’ (hanom).
Hövdingan e Naari va fælt strie aa sjölraaoge, saa döm vilde bære sökje sit eie Gagn paa haar sin Vis, aa ingo Sak skulle gaa fram, naar’o inte va telags aat döm, om ’o va nok saa go aa ret; döm tæinkte inte paa, haa som kunne væra te Gagn för heile Rikje, mein meinte, at döm skulle faa raa som dem sjölve vilde e di Laatta taa Lanne, som döm hadde Raadigheit (eil Vaille) aaver; döm sætte se gjeinne emot Laav aa Ret aa emot Konga sjöl, naar dem bære torde. Kong Ola (Santola) vilde lære Hövdingom aa haille som ’n Maate; han vilde sætja Laav aa gjera Ret aa go Skjik e Rikje aa faa döm te aa haille meir ehop, en döm för hadde gjort; han vilde freste saa mye som mole aa faa införe dein krestne Trua, aa dæför for’n nok ofte hardt fram emot döm. För alt detta fekk Hövdingan Hat aat ’om Kong Ola. Da Kongen tæinkte aa faa infört dein krestne Trua paa Vestlanne, saa förbau ’n Folkje der aa sælja Koin aat Folk nordaante Lanne, för at dæ inte skulle kaammaa te aa felja Mat aat Mainskape has, naar’n kom der vest. Paa Trondarnæs e Helgelan udde dæ ’n mægtog Hövding, som eitte Asbjörn Sigurdson. Han va e Skylslap mæ ’om Erling Skjalgson, mæ ’om Tore Hund aa andre Stormainner. Han brukte paa aa haille store Gjesborr (Storlag); mein e Oaarom vart dæ förlite Malt för ’om, aa dæför saa reiste ’n söaaver aat ’om Erling Skjalgson för aa kjöpe se Köinn. Erling torde inte sælja Koin sjöl; mein ’n sa’: „Du kain kjöpe Koin taa Trælom mine, för döm æ no inte e Laav aa Lansret mæ andre Main.“ Saales’n fekk’n Asbjörn se Koinlanning; meia da’n
