Aarman (Galskar), en Træl, som hette T. S.; han jik ner tel (eller ner aat) Skjibe me tresenskjue Mann aa ba A. gaa op paa Lanne me Kara sine, saan fek röde Skjibe. Da tok Tore ifraan æl Lanningen has aa Seile atpaa aa gan at et gammalt Seil i Stelle: „De er gaat naak aat döm, som ska seile tomreipes,“ san. A. vart fælt vill aa harm för detta; Ska’n var stor, men Skamma verre.
Hövdinga i Norrige var fælt strie og sjölrådige, så dom berre vilde drive igjönom Sitt på hor si Gjerð (Gjæl), og inga Sak skulde gå fram, ner a (hu) inte var til (te’) Lags åt dom, om a var alder så go og rett; dom völde (vyrdede) inte no’e om, hoss dæ gikk mæ heile Rike; men meinte, at dom skulde få rå, hoss dom vilde i den landslotta, dom hadde völd over; dom sette seg genne imot lov og rett og imot sjölve Konga ’u (au’), ner dom berre törde. Olav Konge vilde lære Hövdingom å’ hölle noen Maate; han vilde setta lov og göra rett og god Greie i Rike’ og få det til (te’) å’ hölle beðre ihop; han vilde drive fram Kristendomen så mye som mueligt var, og for ’u hardt fram mæ di. För alt dette vardt Hövdinga hatuge på a (hanom) Olav Konge. Da Kongen tenkte å’ få fram Kristendomen vest i Lanne, så forbauð’en Folki der å selja Könn te Folk norð(l)an ifrå Lanne’, at dæ inte skulde vante Mat åt Mannstyrka hass, ner ’en kom der vest. Ein veldug Hövding i Helgelaind var Åsbjörn Sigurdson på T. Han var skyld åt a’ Ærling Skjalgson; Hövdinga Tore Hund og andre Storkarer (Kakser, Bikser). Hav var van ve’ å’ hölle store Gestboð; men i uårom vardt dæ for lite’ Malt åt a’ (hanom); dermæ strauk ’en åt a E. S. og vilde köpe seg Könn. Han E. törde inte selja sjöl; men han sa’: „Du kain köpe Könn’ ta’ (ut av) Trælom mine, forr dom er inte i Lov og Landsrett mæ andre Menner.“ Såless fekk ’en Å. seg Könnlaðning; men da ’en segle’ norð(l) ette’, så la’ en te’ Lainds utaföre Kongsgarð(l)a A. Der hadde Kongen ein Årmann (hell’ Garðskar), ein Træl heitte Tore Sæl. Han gikk nedåt skeppi med tredsinnstjuge Menner og bað hanom Å. gå opp å Land mæ Mennom sine, mæ’ han fekk rö skeppe’. Da tok ’en T. ifrå a’ heile Laðningen og Segle’ atpå og gav a’ eit gamalt Segl i Stelle’ (også: i Sta’en): „Dæ er godt nok åt dom, som ska(l) segle tomreipes,“ sa ’en, Å. vardt fælt vill og harm för detta; Ska’en var stor, men Skamma verre. Han segle’ nå heem; men se’a segle’ ’en söðover te A. att’ og gik mon åleine opp i Garð(l)en. Da var Kongen der; og han Å. sto i Framstugu’n (Svalen?) og hörde på di, at ’en T. kytte (skraut?) före Konga ta’ detta Verke’. „Gråten sto i Hælsa hass (på ’a), da je tok Segle’“ sa’ T. Da bråflaug ’en Å. inn og sa’: „Nå bær je da inte Gråten i Hælsa lel.“ Og dermæ högg ’en ’en T. så Hugue’
