169 Etter dei ville tidine, daa kong Eirik rasa som han vilde, laut det koma eit atterslag med lengt etter fred og lukke hjaa alle gjæve menn. Og daa vart det vokster-jord for ymse kristelege tankar som sveiv rundt i landi med tru um ny himil og ny jord. Diktverde. A. Olrik segjer: Kvadet indeholder en enkelt digters systematiske fremstilling af hele verdensløbet i dets sanimen hæng. Oven i kjøbet var denne digter en mæglig poetisk begavelse. — — — Der er et personligt element til stede. Folkemytens barokke træk, selv de bedst bevidnede. er satte til side, og en ædlere stil gjennemført, der minder ora helte digtningens idealskikkelser, men ogsaa til tider udtrykker et mere ophøiet gudsbegreb. Folkemytens plastiske naturbesjæling har givet plads for en mere sandru opfattelse og en mere farverig udmaling af selve naturfænomenet." Karl Ljungstedt segjer det er so med Voluspaa, att nåstan hvarje ord tycks blifva allt mera innehallsrikt och nåstan hvarje strof liksom vidga sig Ull en sårskild liten dikt. ju oftare man låser densamma. Man anar att det bakom dessa myter ligger en fond af tankedjup man aldrig kan pajla. Det åmne, denna dikt behandlar, år ock det mest våldiga och storslagna man kan tanka sig, ty det år intet mer eller mindre an hela den varande vårldens sorgtunga saga allt från dess forstå skapelse till dess slutliga undergang. Denne valans framstållning af vårldsutvecklingens gang år dock på intet vis detaljerad. Det er endast de allra viktigaste tildragelserna i densamma, som han i korta, raska drag fortåljer. Hennes tankeflykt går — som den danske forskaren Rosenberg tråffande sager — så hogt, att den vidror blott varats hogsta toppar. Alla sina syner klåder han ock i mytens halft skymmande sagadråkt, sa att det år i en serie af liflulla målande, fast ofta morka taflor, hvilka i hastig, stundom nåsten ilande fart folja paa hvarandra, som han framståller hufvudepokerna i tillvarons våldiga drama." Julius Hoffory skriv: „ Voluspaa er inkje berre, so som Mullenhoff sa, det største dikte i nordlandi til denne dagen, men eit verk som i sitt slag aldri hev sett maken, enn mindre meisteren sin. Verdi hev til dessar inkje sett slikt eit kvæde.' 1
