Side:Det norske Folks Historie 1-4-2.djvu/430

Fra Wikikilden
Hopp til navigering Hopp til søk
Denne siden er korrekturlest
408
Haakon Magnusſøn.


han undfick honom ſom hann war wärd
tho at werlden gick honom illa i hand:
han hade då hwarket borgar eller land;
han war en ädla herre boren
ändå han war af Danmark ſworen
och andra hälade (Helte) fulltrefne,
de af Danmark woro drefne,
Peder unge Porſe och andra flere,
ſwå att hertugens män war då mere,
och följde alla gerna honom,
för thy honom war konungens dotter i wånom (i Vente),
ſwå att han förde en wänan rota,
riddare og riddarenota (Ridderes Følgeſvenne, Ridderſvenne)
til Osloo til den ſtad:
han gjorde ſom konungen bad.
Och hwar man honom der wäl undfick,
och kungen ut emot honom gick
och undfick dem med mycken heder
förthy at han war der ſällan ſedder (ſeed).
Då ſtyrmade folcket å hann
och ſade: är det den man,
den milde hertug Erik?
och hugſade många wid ſik:
Gud hafwer hann wel til werldena ſkapat!
Då de hade uppå honom länge hapat (ſeet med Forbauſelſe),
då bad honom godt hwar man hann ſåg:
„Gud låte hans wilja her wäl gå!
att han främje hwad han will,
gifwe Gud honom lycka till!“
Då gick han dit der Drottningen war
med tukt, ſom honom till rätta bar;
hon undfick honom wäl ſom hon wäl kunne
med ſöt ord och rödan munne,
de af hjertans kärlek gingo.
Huru de den ädla förſte undfingo,
den kärlek får jag ej ſagt en tuſendedeel,
fortby mig räcker ej konſten til,
och lefde de ſom de hade hogt
med heder och ära og mycken tokt“[1].

  1. Fants Scr. r. Sv. I. 2. S. 25.