han undfick honom som hann war wärd
tho at werlden gick honom illa i hand:
han hade då hwarket borgar eller land;
han war en ädla herre boren
ändå han war af Danmark sworen
och andra hälade (Helte) fulltrefne,
de af Danmark woro drefne,
Peder unge Porse och andra flere,
swå att hertugens män war då mere,
och följde alla gerna honom,
för thy honom war konungens dotter i wånom (i Vente),
swå att han förde en wänan rota,
riddare og riddarenota (Ridderes Følgesvenne, Riddersvenne)
til Osloo til den stad:
han gjorde som konungen bad.
Och hwar man honom der wäl undfick,
och kungen ut emot honom gick
och undfick dem med mycken heder
förthy at han war der sällan sedder (seed).
Då styrmade folcket å hann
och sade: är det den man,
den milde hertug Erik?
och hugsade många wid sik:
Gud hafwer hann wel til werldena skapat!
Då de hade uppå honom länge hapat (seet med Forbauselse),
då bad honom godt hwar man hann såg:
„Gud låte hans wilja her wäl gå!
att han främje hwad han will,
gifwe Gud honom lycka till!“
Då gick han dit der Drottningen war
med tukt, som honom till rätta bar;
hon undfick honom wäl som hon wäl kunne
med söt ord och rödan munne,
de af hjertans kärlek gingo.
Huru de den ädla förste undfingo,
den kärlek får jag ej sagt en tusendedeel,
fortby mig räcker ej konsten til,
och lefde de som de hade hogt
med heder och ära og mycken tokt“[1].
- ↑ Fants Scr. r. Sv. I. 2. S. 25.
