Side:Aasen - Ervingen.djvu/45

Fra Wikikilden
Hopp til navigering Hopp til søk
Denne siden er godkjent
47

Sekstande Koma.
Olav. Gunnild. Hermann. Aamund. Inga.
Aamund (til Olav og Gunnild).

No, godt Folk, skal de høyra nokot nytt. Fyre ei Stund sidan var det likt til, at her skulde verda ein Strid um Sætet paa denne Bustaden. Eg tyktest hava Retten, og denne Gjenta her tyktest og hava Retten til det. Men no hava me komet til den Endskapen, at me vilja slaa desse tvo Rettarne saman til ein, og so vilja me setja oss baade paa same Benken og semjast som me kunna.

Olav.

Aa haa! Stend det so til! Jau det kann eg halda med. D’er Gut, som heve Lukka me seg.

Gunnild.

No, Olav, var eg ikkje sannspaad? Eg tyktest vita, at det skulde ganga so.

Olav.

Ja, kor kunde du vita det?

Gunnild.

Jau, eg ser det mest paa Augnelaget, naar d’er Folk, som vil i Hop.

Olav (til Hermann).

Detta var daa rett ei gledeleg Tidend; det er visst og sant. Eg hadde so god Kjennskap med Faer hans; det var slik Umgang imillom oss, at det var, som det skulde vera same Folket. Difyre er det so, at eg unner denne Mannen so godt.

Hermann.

Ja, det er da saa ganske naturligt. Jeg er ogsaa glad over, at Sagen kunde faa en saadan Vending.