Det er forøvrigt heller ikke den slags udtalelser, der fra svensk side bebreides nordmændene som stridende mod god tone; det er mere den maade, man her ofte har i det selskabelige, at drive gjøn med hverandre, som svenskerne anser for upassende og uopdragent, selv om det sker paa en morsom maade.
I ethvert fald synes ikke de Geer at have havt forstaaelse for den slags gemytlighed og humor, der morer sig over en god spas, om den end gaar ud over en selv. Om rigtigheden af denne bemerkning menes følgende passus i hans «Minnen» at vidne (1ste del, side 219):
«På teatern i Kristiania iakttog jag ett karakteristikt drag af det norske nationallynnet. En berömd danseuse, Pepita de Oliva, upträdde där i ett stycke, som var skrifvit för hennes räkning af Erik Bøgh, och där Pepita spelade sin egen roll. En norsk teaterdirektør föreställdes hafva rest till Danmark för att engagere henne att komma till Norge, Men allt, hvad han såg i Danmark, enda till Pepitas egne ben, föreföl honom så oändligt underlägset, hvad man fick se i Norge, att det icke talte någon jämnförelse. Hans oerhörda skryt öfver Norge uppfattades emellertid af en stor del af den
