tid har gaaet isnende gjennem de to folk. Vi maa være mere forskjellige, end vi selv har treet.
En mand, som paa Bjørnsonfesten for nogle aar siden bragte en hyldning fra storsvensk standpunkt til stornordmanden Bjørnstjerne Bjørnson, en af det svenske aandslivs ypperste, Verner v. Heidenstamm, har i en studie over svensk folkelynne (1897) git værdifulde bidrag til forstaaelse af folkets karakter og forhold.
Det heder der: «Stockholm saknar än i dag ett intelligensblad, och tidningarne äro ingalunda et uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang af skepsis och fördomsfri uppfattning, än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig, utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotisk regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Hvem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själva verket tänkar? Denna ömsom klandervärda, ömsom världskloka och öfverlägsna tystnad måste mer än noget annat göra oss svårförstådda inför yngre nationer, som ännu skrifva på sin Atlantica.» Om de svenske aviser fælder han den dom: «Tid-
