Side:Daae - Det gamle Christiania.djvu/34

16

INDLEDNING. DET GAMLE OSLO.

Om Pingesdagz natt thet hende sigh,
På en holme the drucke weldeligh,
The ropade till oss medh spotte:
Jr Swedenn, wij wele edher geste strax,
Men thet skall föge wara edher till lagz,
I skole will komme till måtte!

Om morgonen, thi som solen oprann,
Satte the medh macht till oss ahn
Medh Pråmer och medh båter;
The skrijade bart som andre wildiur,
Wij meente the hade warit yr,
Menn the lärde sedann gråte.

Ett bergh ligger offwan Opslo stadh,
Ther komo wij samman mechta gladh,
En hård skärmytzell ther skedde;
Ther skiftedes hugg medh lodh och kruuth,
Ther gaffz vth mongen hården stuuth,
The tinge skäl för thet the oss hedde.

Wij tackom Gudh och then helge And,
Wij miste icke öffwer otte man,
Men en hoop bleffwe ther skadde;
Thet kan ju icke annars wara,
När man är i sådanna fahra, ‘
Som wij thå vore stadde.

Szå folgde wij them för berget nidh,
The skrijade och ropte: o wi! o wi!
Das mach sich Gott erbarmen!
Wij hade eij trodt och tänckt ther opå,
The Swenske skulle så ifrån sigh slåå,
Thet befinne wij nu, wir armen!

Men ther låge igen på samme Plaan
Aff theres meer än tryhundrade man,
Thet war theris minste skade;
The druncknede flere vthi en Pram,
The ville alle i sender fram,
När the från landet ladhe.

Szå haffwe the thi Pappegoijen skutit,
At thett haffwer them allom förtrutit,
Ath thet var them så lithet till fromme;
The swore om alle Potzmarter thå,
The wille eij mehre skermytzle så
Och aldrigh ther igen komme