ther till, att thet kandt well bekomes, saa framtt øffrighet vistett och kunde formercke thend store fordiell, ther kan kome aff, dog wdenn huermandtz skaade, daa worett wisseligen att formode ther wdaff att komme enn stor komysse formue, bade tillandt och wandt, saa sterck oc mecttiig stor formue, som nogen kresten konge haffuer, och met thend formue och lempe, som ieg wed der mett bekome att fynde Grønlandt igen, tisligest, om mand wylle saa haffuett helle Amerecaa til met. Ther som eders strenghed thette tager vilet (?) vdi ett gundstig behag, och myllelig laader eder ther vdi berette, daa komer wisseligen eders strenghed samtt Danmarcks krune och indbygere til ere och gaffn oc engen indbyger eller vndersaatt til skaade, och thet tages alt aff thet som nu icke komer til gaffns, som krunen dog haffuer rett til bode mett guslo och werdtzlig loo, som skaal findes beskede nock til wider forklering en som effnen er til att forfatte y penen i thenne elendighed wessen, men til en beleyliger tid och tolmoddig forhøring befyndes vdi begrylig (sic) sandhed, dett eders strenghedt kanndt welbehaage och tenne myn vnderdagnig ydmig foryndring befyndes troligen och welmentt.
Edelige webørdige strenge herer, saa y det ieg haffuer forstod och enckil (?) wist att kunde kome myn høgmectt øffryghed och Danmarcks krune til gaffn, ther huos wdi en guod forhobning, thet eders strenghed fore gudtz skyll myllyliigen mett baremhiertighedt forsynde myn ellendig trang mett nodes eller rettens forhøring och forklering, att nyde lygmedziig rett mett myn vederpart Mons Bordssen9) enest ther mett forskone the andre, wdi en guod mening thette ydmigeligen formoner myn rettferdig øffrighed siig icke att forynde paa syn nødtørtiig jemkresten eller en fattig synder,
