Side:Segner fraa Bygdom I.djvu/88

Fra Wikikilden
Denne siden er ikke korrekturlest
28


Peise me Trøyunn unde Huvu’e; de glittra aa brann paa Varma; han Jahas fekk ikki sova, aa so tok han upp Hørpa si aa laag aa let før se sjøl i sin Einvørdsleheit[1] utover Natte. Me’a han let som best, kom de nokra Smaagjento fram paa Golve, aa dei dansa ette Hørpunn so fint, at de va undele aa sjaa. Ei taa desse Gjenta va ho Marit Døtte hass; ho hadde inki vøkse, men ho va myki finare, en daa ho vart burte. „Aa nei, e ’ki der ho vesle Marit daa!“ sa’e han Jahas aa vilde kasta Hørpa over ho, men daa vorto dei burte skile som ein Skimt. Men hadde han faatt kasta Staal over ho, so hadde han væl faatt ho att endaa.



Han Kaftins Knut.


De va ei Gaang ein Mann her ovate, som tente i Kongens Kumpeni i Kjøpenhamn. De va ein stor vælvøksin fin Kar; men ha va dan[2] ette Fyll aa nær han stuka i Drykkjelago, so hadde alle Moro taa hono, før han va ordhittog aa snodig, aa alder va de noko leidt me hono. Bissmi[3] aa Slagsmaal brydde han se ’ki um. Kongen syntest fælt godt um han, aa ein Kveld so tok han paa se noko Arbeidsklæ’o, so at ingin kjende han, aa, so slo han se i Lag me hono Knut, – han eitte so denne norske Mannen. So gingo dei ifraa eit Vertshus aa aat hino aa drøkko aa stulla, aa Kongen syntest, at so morosam Drykkjekall hadde

  1. tyder væl, einslege Tilstand, (jf. gamalnorsk einvorðum).
  2. hugad paa, fus etter.
  3. Kiv, Trætta.