Peise me Trøyunn unde Huvu’e; de glittra aa brann
paa Varma; han Jahas fekk ikki sova, aa so tok han
upp Hørpa si aa laag aa let før se sjøl i sin Einvørdsleheit[1]
utover Natte. Me’a han let som best, kom de
nokra Smaagjento fram paa Golve, aa dei dansa ette
Hørpunn so fint, at de va undele aa sjaa. Ei taa
desse Gjenta va ho Marit Døtte hass; ho hadde inki
vøkse, men ho va myki finare, en daa ho vart burte.
„Aa nei, e ’ki der ho vesle Marit daa!“ sa’e han Jahas
aa vilde kasta Hørpa over ho, men daa vorto dei burte
skile som ein Skimt. Men hadde han faatt kasta Staal
over ho, so hadde han væl faatt ho att endaa.
De va ei Gaang ein Mann her ovate, som tente
i Kongens Kumpeni i Kjøpenhamn. De va ein stor
vælvøksin fin Kar; men ha va dan[2] ette Fyll aa nær
han stuka i Drykkjelago, so hadde alle Moro taa hono,
før han va ordhittog aa snodig, aa alder va de noko
leidt me hono. Bissmi[3] aa Slagsmaal brydde han se
’ki um. Kongen syntest fælt godt um han, aa ein
Kveld so tok han paa se noko Arbeidsklæ’o, so at ingin
kjende han, aa, so slo han se i Lag me hono Knut, –
han eitte so denne norske Mannen. So gingo dei
ifraa eit Vertshus aa aat hino aa drøkko aa stulla,
aa Kongen syntest, at so morosam Drykkjekall hadde