Jag ångrar det nu, och jag skall i nästa del af boken, som kommer i Februari, be om förlåtelse, men utan att återta ett ord!
Jag skref till Bjørnson att detta hade jag ej gjort, om jag lefvat med och bland Eder, ty så skulle personliga hänsyn hållit mig igen! Jag måste stå alldeles ensam, alldeles! Ty jag tål ej vid att se liken i min närhet.
Men nu har jag stormen mot mig, i ansiktet! Alla!
Hvilka offer, för att komma ur kaos!
Och hvad vi öfvergångsmenniskor få lida! Af de hugg, vi ge!
När jag fick upp ögonen för hvad som låg bakom qvinnorörelsen, aristokrati och estetik, så höll jag på att explodera. Det är ju romantikens sista utlöpare! Full med lögn och estetisk dynt!
Bjørnson och jag åro ovänner. Han skref ett skamligt bref och jag svarade hutlöst!
Det smärtar mig, och jag ångrade det ett par timmar sedan brefvet gått. Men nu ar det ohjelpligt.
Bara han ej gör vårt gräl publikt.
Hvad jag tröstar mig med är: Att jag gjort alla dessa „obetydliga“ qvinnor rättvisa! Hvad är det för nojs alla seminarier och allt det der mot att vara slägtets mor och uppfostrarinna! Skall man sätta fjollor till lagstiftare? Våra döttrar skola uppfostras till lagstiftare och frigöras, men ej till att dricka toddy! Ty det skola vi lägga bort innan dess!
