Emellertid hade scenen förändrats. Mästarens ord hade berövet mig allt eget. Jag tyckte mig stå mitt i ett hav, ej land någonstädes, endast böljor som gungade. Jag sökte efter något att hålla mig i men ej et strå. Då minnes jag den kämpande själens ord: «Ej med ett strå av egen grund att bygga på». Huru ölika att sju ng a detta och erfara det! «Herre, Herre», utropade jag, «är jag så gränslöst fattig?» Detta var förödmjukande. Åter talade Mästaren, lika allvarligt och vänligt. «Du har blivit fattig, på det att jag må få göra dig rik. Jag blev fattig för människors skull, men det var ingen som gav mig i min stora fattigdom». - «0, Mästare ! » Jag hade velat falla till Hans føtter men kunde ej för de mörka, vaggande vågorna runt om mig. Mästaren var tyst en stund, så sade Han: «När du nu sett din stora fattigdom, är du då villig att taga emot mina gåvor?» «Ja, Herre!» - «Är du nöjd med det medlidande, som förtärde mig för människors skull?» - «Ja Herre!» - «Är du nöjd med de goda gär ningar Jag gjort?» «Ja, Herre!» «Är du nøjd med de böner Jag uppsänt, de tårar Jag gjutit för din och världens frälsning?» «Ja, Herre!» «Är det dig nog, att Jag alltjämt offrar böner för ditt bevarande och din tillväxt?» «Ack ja, Herre!» «Är det dig nog, att Jag frambär inför min Fader det erkännande, som tilkommer mig, även om du skulle bli glömd och förgäten?» O, Herre, Du vet det.» ' Ännu en gång kom känslan av en oänd lig ödslighet över mig. «Så gränslöst fattig jag nu är!» «Ja, gränslöst fat tig på allt det som skulle hindrat dig att komma igenom det trånga passet. Men r i k, ty nu, mitt barn, är allt mitt ditt. Allt, vad jag gjort, är nu ditt men obe fläcket och fullkomligt. Och du själv är i mig, som hade du aldrig vidrörts av syn den.» Vid dessa, sista ord log Mästaren, och inför det leendet blev det mörka havet ljust och vågorna lade sig stilla. Jag märkte, att jag stod pä en klippa, och där för hade jag ej sjunkit, och nu växte klip pen och snart var det fast mark överallt. «Havet var icke mer.» När jag nu stod på fast mark, vågade jeg åter at se mig om kring. Då fångades blicken av en ny syn det trånga passet: en mörk, svart tun nel, som tycktes bliva allt trängre och trängre, tills den stängde sig själv. «Men, Herre, där är ju ingen möjlighet att kom ma igenom!» Mästaren svarade ej, men ljuset från Honom lyste på en smal, r ø d trå d, som tycktes komma från den plats, där vi båda stodo. Jag följde tråden med blicken och fann, att den liksom vag gade och böljade och att när den kom mit in i tunneln — utgick ett svagt, rött sken från den. «Blodet», sade en röst inom mig, «endast blo de t». Jag ville vända mig till Mästaren, falla till Hans fötter och tacka Honom som gi vit världen denna räddning, den enda som kan föra själar genom det trånga passet, ty vad hade det ej kostat Honom att be reda denna frälsning! Men Mästaren hade glidit undan. En stund väntade jag på budbäraren att han skulle komma, men han kom ej, och har ännu ej kommit. Men när han kom mer, då vet jag, att jag skall vara så fat tig som den som ej har ett strå eller en tråd att kalla sitt. Månne Herren Jesus då skall te sig och låta sitt ansikte lysä för det svagaste av alla sina barn?
S. H.
(Fra Svenske K. M. A.s organ «När och Fjärran».)
Alene i haab til Gud er min sjæl stille; fra ham kommer min frelse. Salme 62, 2.
Kristiania 26.—11.—20.
Atter er et aar snart svundet, et aar fuldt av lidelser og nød for vore lidende og døende brødre og søstre nede i Armenien. Er der nogen i hele verden der mere trænger vor sympati og vor kjærlighet end dette folk der sitter i «dødens skyggedal»? Tænk, det er jo vore brødre og søstre, der lider og forfølges, er sultne og fryser. Hvor let vi vænner os til lidelse og nød, og hvor litet vi føler og lider med dem, som daglig dør, nogle en hastig død, andre tomme for tomme.
Vor brors blods røst roper endnu fra jorden til himlen . . . Sikkert vil Herren straffe tyrkerne for alle deres grufulde misgjerninger imot armenierne; men han vil ogsaa dømme de kristne nationer som lod det lille værgeløse folk forbløde uten at ile til dets hjælp.
Dog, om de kristne nationer ikke vil eller ikke kan hjælpe, saa kan Herren. Det er fra ham frelsen kommer, og det er alene i haap til denne vor stærke, trofaste Gud, at vor sjæl kan være stille, naar vi tænker paa det armeniske folk i dets grænseløse nød.
