Hans E. Kinck: Den sidste gjæst.
Drama fra barokkens første aar.
Pris kr. 5,75, indb. kr. 7,25.
Hvilket glimrende Værk! Saa stort i sin Opfattelse af det givne Stof, saa dristigt og magtfuldt i Gennemførelsen af den Vision, der har besjælet Digteren, mens han skabte det. Saa myldrende fuldt, saa springende, dansende fuldt af levende, farverige Enkeltheder — saa mystisk sammenfattet til en Helhed gennem den store bølgende Bevægelse, hvormed Digterens Fantasi har underbygget det. Indenfor den nordiske Literatur er det et Fænomen i sin Art — enestaaende i sin geniale Opfattelse af Renæssancens inderste Væsen.
Hans Sprog er stundom skødesløs paa samme Maade, som Shakespeare kan være det: Han synes at give sig i den Grad hen i sin Improvisations Magt, at selv opmærksormme Læsere kan have vanskeligt ved at følge alle de pludselige og uventede Krumspring, som hans Tanke gør inden i Hjernen paa ham, og som fæstes direkte paa Papiret. Men der skrives i disse Tider faa Bøger, hvori Fantasien kan fordybe sig og fortabe sig med saa stort et Udbytte som i denne. — — Kun én Mand turde vel vove at føre det frem i Rampelyset og da kun efter uhyre Beskærelser: Max Reinhardt. Dets Farverigdom, dets mægtige Aandedrag, dets lidenskabelige Pulsslag maatte kunne friste denne Mester til et scenisk Forsøg. — — I de løseste Omrids er Handlingens ydre Gang her skitseret. Den overbeviser paa de fleste Steder Læseren om sin historiske Realitet, fordi den er underbygget med en stor og omfattende Viden — men endnu mere, fordi selve Tidens Aand er slaaet ned i et oprindeligt digterisk Ingenium, hvorfra den atter spreder sig ud over Bogens Blade. Kinck har her skabt en poetisk Verden, der er sidestillet med den virkelige, og af tilsvarende Værdi.
S. L. i „Politiken“.
Pietro Aretino, den beryktade smädaren från renässansen, furstarnas gissel, som han själf älskade kalla sig, har nu fått sitt drama äfven han. Det är en orädd norrman, som vågat sig på honom, den utanför all ära och redlighet stående: han är centralperson i Hans E. Kincks praktfulla drama från barockens första år. Och om dramaturgerna icke lämnat Aretinos stora samtida, diktens och konstens äktfödda furstar, den ro i grafven, som ett värksamt lif kunde förtjäna, om deras ädla skuggor till öfvermått anlitats för at sprida glans äfven öfver blodfattiga dramer, har bastarden Aretino för visso fått sofva oanfäktad af sådana syften. Hans moraliska skavanker ha tills dato gjort honom otjänlig i hjälterollen. — — Som makalöst renodlad typ från renässansens nedgångstid kan han omöjligt förbigås, han är en prägtig bolmört, och Taine, Addington Symonds, Jakob Burckhardt, alla ha de måst sysselsätta sig med hans värksamhet, alla ha de måsta taga upp honom, låt vara att det sker med pincett. — Men för dramatikern gäller det att komma i ett absolut fördomsfritt förhållande till människan utan att därvid rysa tillbaka för omänskliga sidor. Han måste taga Aretino hel och hållen som ett barn af lagunen med all östadens kloaksmuds i famnen, men likväl imponerande i vissa ögonblick när solbrisen stryker öfver vattenspegeln. Det rolösa, motsatsrika, adriatiskt böljande i Aretinos karaktär har Kinck skildrat med en diktarkraft som tryggt kan nämnas genial. Han har framställt honom på höjden af själfförgudning, tronande som en skäggig Poseidon vid Adriaterhafvets strand och med smädelsens, lögnens och ärelystnadens treudd rifvande storm och oväder öfver sit lättpassionerade tidehvarf.
Detta er ett drama! Ett blodfullt, kraftöfverströmmande drama med all barockens svällande formöfverdåd i linierna, hänförande i sin hvirfvel af hänsynslös individualism som stegras till barbarism. Här är intet knussel med värkningsmedlen, och dessa kraftladdade 400 sidor vittna samtidigt om en skapande fantasi af ovanlig vingbredd. Det är storslagna dramatiska fresker med myllrande figurer och lysande hull och vinrödt brokad och flygande draperier, allt gifvet med venetianskt solbrynt kolorit. Hvarje akt låter sig läsas som en rund helhet för sig. Men denne Aretino är i hvarje tum dramatiskt tänkt. Han har, som sig bör, en i högsta grad muntlig genialitet, som därvidlag endast kan jämföras med Strindbergs replikkonst — just så bör den man tala, som Tizian målat, vargfysionomien i Pittigalleriet, bred, blodröd, törstig mun i det yppiga skägget, fruktansvårdt lefvande. Hele dramat ter sig slutligen som en jättemonolog af Aretino, hvari äfven så betydande figurer som en Tizian endast röra sig i bakgrunden för att som lefvande åskådningsmaterial illustrera Aretinos purpurblossande ordström. — Den italienska renässansen är och blir en dramatisk fyndort — och hvilken dramatiker har icke drömt eller frestat flykten dit ned? Det er som om den tidsluften hade en outtömlig konstnärlig stimulans att bjuda. Äfven öfver renässansens sorgebarn, dit Aretino får räknas, står det en glans af furstlig maktutveckling och stor stil. Och her har han altså fåt sitt drama, stärkt nog att synas definitivt. Skrifvet på ett världsspråk skulle det kanske också blifva världsegendom, nu får det tills vidare endast intyga, att diktarkraften i Norge ingalunda är utdöd med de stora bortgångna.
ANDERS ÖSTERLING i „Göteborgs Handels- & Sjöf.-Tidning“.
DET MALLINGSKE BOGTRYKKERI
