Side:Fritzner - Ordbog over det gamle norske Sprog 1.djvu/18

Fra Wikikilden
Denne siden er korrekturlest

sér Gul. 197. m. Akk. ganga á mála, ganga, koma á vald e-s, koma á grið Grg. I, 151; verða á veg fyrir e-m Heilag. II, 6821, koma á stefnu DN. VIII, 2713. 15) Gjenstand, ved hvis Hjælp eller Anvendelse man opnaar eller udretter noget, m. Dat. dró hann mikinn auð á smíð sínni Post. 22316; með fé því er þeir taka — á verkum sínum Elucid. 15612 fg.; taka fé á konum til saurlífis (ɔ: Kvinder som de overgive til Utugt) Heilag. I, 43515; tóku þeir þat (fé) at röngu eða á sökum Elucid. 15619 fg.; sælast á fátœkum Heilag. I, 68213; kvezt þar vánda menn á mat ala er þeir voru Fm. XI, 370; vildi eigi alast á öðrum (ɔ: at andre skulde føde ham) svá at hann ynni ekki til Post. 25119. 16) hvad man sætter i Pant for eller paa Spil (veð) ved noget; m. Akk. flytr (ɔ: beretter) á sína sál (ɔ: idet han ved sin Sjæls Salighed indestaar derfor) Thom. 43523; þótt hann hafði haft lögligt vald &c., hafði hann á sítt líf eigi verit svá djarfr at kjósa &c. Thom. 3137; skyldi ek halda hann upp til ríkis á mítt líf ok limar Thom. 31234; þeirri þrælkan sem þeir voru þvingaðir með upp á þeirra sáluháska. Thom. 27520. 17) hvad man paaberaaber som tjenende a) til Bestyrkelse af et Udsagn. m. Akk. ek játaði á vígslu mína ok prestdóm ok mína kristiliga trú DN. VIII, 50 (S. 7412 jvf. 756. 16; eigi fyrr en þú játar oss á þín sannyndi at segja hana (ɔ: sýnina) engum manni Thom. 3951; vér vitum þat sannyndi vera á eið várn DN. I, 313; segir á eið sínn at — DN. VIII, 63. d) Begrundelse af et Bud eller Forbud. m. Akk. bjóðum vér upp á hlýðni, prestvígslu yðra o. dsl. DN. VIII, 16. 76; Thom. 19924, 4271; jvf. í krapti hlýðninnar, undir háska vígslunnar Thom. 3481. 18) Gjenstanden, med Hensyn til hvilken noget finder Sted, hvortil en Virksomhed eller Egenskab er indskrænket. m. Dat. kunna á skíðum Fm. VIII, 120; hafa metnað á e-u Flat. I, 11120; verða einn á sínu máli Heilag. I, 2533 hafa elsku á e-m Fm. IX, 242; eiga vald á e-m Nj. 6; rjúfa sætt á e-m Nj. 69; hefna meingerðar á e-m Flat. I, 471; m. Akk. á alla atgerfi var hann umfram alla jafnaldra sína Hkr. 7194; þá er hann skorti vetr á tvítugan (ɔ: da han manglede en Vinter paa at være 20 Aar gammel) Sturl. I, 3517; hagr á jarn, tré Gisl. 18; Bp. II. 146; hagr á hendr Harð. I; dökkr, jarpr á hár, Nj. 25; sáttr á e-t Flat. I, 28320; frœðimaðr á kvæði Fm. VI, 391; meistari á þá list sem á allar aðrar Heilag. I, 12725 fg.; visdómr á mannligar bóklistir Post. 2507; nefna e-n á nafn (lat. per nomen) Heilag. I, 19812. 19) Gjenstanden, som noget tilhører, idet Præp. á saaledes benyttes til Omskrivning af Genitiv; m. Dat. snýr upp á sér maganum Ridd. 117; hann rétti á sér fingrna ɔ: sine Fingre. Bp. I, 62830; leggr hann í fótinn á honum Vem. 2811; koma út fœtrnir á Víðförli Mag. 3012; nefit á steðjanum Jomsv. 7317; hafði knýtt hala saman á öllum nautum Dropl. 29; hann batt saman halana á hverjum tveimr Stj. 41237 fg.; mældi hann grundvöll húsgjörðarinnar með aurfalnum á spjóti sínu Flat. I, 439. 20) uden noget følgende af Præpositionen afhængigt Ord, idet a) Præp. dels staar absolut, saa at Gjenstanden maa underforstaaes eller suppleres af Sammenhængen, eller ogsaa ved Præpositionen er udtrykt, at noget er, kommer tilstede. f. Ex. bera, koma, leggja, vera, verða á. b) eller der efter á tilføies en anden Præp. med et deraf hængende Ord, der ligesaa gjerne kunde have været forbundet umiddelbart med á, f. Ex. legg ek þat á við þik (— þat á þik) Nj. 6.


á, f. (G. ár, N. Pl. ár) Hunfaar, = ær. Fsk. 6317; jvf. slagá.


á, f. (G. ár. N. Pl. ár & áir) Aa, Elv. Grg. I, 123; Landsl. I, 45, 48; Eg. 39; Hb. 106 at ósi skal á stemma SE. I, 288; stemma heldr í bekkinum en í ánni DN. III, 752; áin helga (Navnet paa en Aa i Skaane) OH. 16331. 1648; hertoganum Waldemari fyrir sunnan á í Jutlandi DN. III, 6116. Ordet (= got. ahva, ght. aha Graff. I, 110 jvf. ach Schmeller I, 16 fg.; au Schmeller I, 2; ohe Schmeller I, 40; mht. ahe Mhd. Wb. I, 13 b. nt. aa, au Berghaus I, 1139 fg.; Jahrb. des Vereins für niederd. Sprachforschung 1879 S. 12310), der svarer til lat. aqua. bruges i de germaniske Strøg altid om flydende Vand, Elv eller Flod, forekommer jevnligen som sidste Del af sammensatte Elvenavne, f. Ex. eitrá (ɔ: den kolde Aa, jvf. eitrkaldr SE. I, 42) SE. I, 205; et Navn. som bæres af flere norske Elve (se H. Strøms Beskrivelse over Søndmøre II, 139. 149) og svarer til Elvenavnet Etran, Ätran i Halland, ligesom denne Elv i to latinske Breve DN. IX, 81 (897. 10), 82 (10033. 35); kaldes aqua Ether, Ethre, idet á her synes at være gjengivet med det latinste Ord aqua (jvf. aqua dicta Albia (Lappenberg Hamburg.