regnelighed maa for civiliserede nationer ofte virke som lumskhed og kommer ialfald let til at ytre sig paa samme maade. Laurin minder om Kiplings straalende, men ogsaa hadefulde billede af bjørnen, der beder om vaabenstilstand:
„Da er det farens time, naar den (bjørnen) reiser sig lig en sprængt mand og vakler nærmere og nærmere, — naar den bedende, i menneskedyrets ham, stavrer fremover og skjuler hadet og listen i sine smaa griseøine og lader som om den tigger om naade med labbene ligesom hænder i bøn. Da er farens time, naar bjørnen foreslaar vaabenstilstand.“
„Somliga tänka“, skriver Laurin, „då de höra ordet Ryssland, på kosacker i skinnmössor, som på magra hestar rusa fram genom gatorna i snäglappet och pröva sina nagajkor på skrikande barn eller kvinnor, eller på råa ljusskäggiga bådelstyper, som på fängelsegårdarne låta knutpiskan vina över och blodet stänka från fångarnes utmärglade ryggar, under det att ett extatisk leende överfar offrens bleka ansikten. För andra blir det den godmodiga jätten, vänlighetens land, där glada, frodiga bondflickor skrattande i sina vita broderade dräkter arbeta ute på fälten och dansa villt och behagfullt till balalajkans toner vid bykrogen.
