Side:Den hvide races selvmord.djvu/21

Fra Wikikilden
Denne siden er godkjent


Om nordmændenes følelser for Frankrige har jeg selv engang i en essay, „Det skjønne Frankrige“ (indtaget i samlingen „Før og nu“), udtalt mig saa udførlig, at jeg her ikke finder det nødvendigt atter at understrege den eiendommelige charme, Frankrige udøver paa os. Men det er interessant at se, at stemningen i Sverige her falder saa nogenlunde sammen med vor egen.

„Frankrike hör till de länder,“ skriver Laurin, „som äro omtyckta, på flera håll rent af älskat, och som det brukas i kärlek ibland utan att den ålskande riktigt vet varfor. Det kan väl ej vara för dess fria forfattning som England beundrar Frankrike, ty i politisk frihet var ju England förr på valplatsen. Det är ej för Ludvig XIV’s segrar, ej för Jena och Tilsit och Frankrikes stora militära gloire Tyskland ägner det sin hyllning, det är ej för dess målarkonst, för dess eleganta damer, for Racine och Maupassant som gamla svenska, finska, norska och danska prostinnor bli entusiastiska för Frankrike, det är därfor att intelligens och behag stråla ut ur den mest enhetliga, mest fulländade av de kulturer som efter grekernes funnits på jorden. Allt detta gir den franska civilisationen en skönhet, som tvingar många på knä, och då många falla på knä, följa ännu flera efter.“