Side:Aasen - Ervingen.djvu/11

Fra Wikikilden
Hopp til navigering Hopp til søk
Denne siden er godkjent
11

Inga.
(Kjem fram paa Møtestaden, men ser ikkje Aamund).

No kann det snart vera Tid til aa ganga burt paa Leikvollen og sjaa, um der er myket Folk; for der skulde vera som ei Leikstemna no i Kveld. (Syng).

Du Sundagskveld, du Sundagskveld,
du er daa altid min beste Kveld.
Du ljose, blide Sundagskveld,
du er daa min kjæraste Kveld.
Naar Ungdomen sankast or Bygdi her ned
til Gaman og Song etter gamall Sed,
til Dans og Sprang paa den grøne Vang,
daa fell ikkje Stundi lang.

Dei Bygdarfolk, dei Bygdarfolk
dei hava so strvall[1] ein Sumars-Bolk.
Dei Bygdarborni lengta so hardt,
at Helgi ho koma skal snart.
Dei faa ikkje Stund til aa koma i Lag,
naar ikkje det hender ein Heilagdag;
dei faa ikkje Tid ei einaste Rid,
sa lenge som Vyrka[2] lid.

(Daa ho snur seg, leer ho L^ag, Aamund og kvekk og spring burt).
Aamund.

Nei, — er ho alt burte, og eg fekk ikkje tala med henne? Kvat Gjenta kann no detta vera? Det var ein Song, som eg inkje hadde høyrt, og det var ein ny Tone med. Det var liksom eit framandt Lag og eit kjendt Lag i Hop, ein Svip av Utlandet og ein Svip av Fødelandet saman-mengde. Nei, det var daa leidt, at eg skulde skræma henne; men eg kunde ikkje tala til henne, fyrr en ho var ferdug med Songen. Aa, det maa vera eit godt Hjarta; det kunde eg merka paa Laget

hennar, daa ho song um Borni, kor dei lengta etter Helgi.


  1. streng.
  2. Søgnedagene.